På senaste så har saker bara forsat in. Och denna vecka blev det, för en liten stund, väldigt påtagligt. 

Min relation till mina föräldrar är inte (och har aldrig varit) sund, så jag har valt att distansera mig från dem för min sinnesro. Jag har under mina år fått höra "men det är ju dina föräldrar" och fått skuld, ingen som frågar vad det är som drivit mig till det utan att först döma ut mig. 

Men det stämmer, de är ju mina föräldrar så de har en plats i mitt hjärta oavsett jag vill det eller inte. Så när min pappas hälsa har svajat så infinner jag mig, fastän vi kanske inte har setts på ett år. Förra året fick jag samtalet om att han möjligen fått en psykos, så jag åkte från jobbet och körde dit. Så fick jag vara "manipulatör" för att få med honom till psykakuten. Blev inte så mycket av det, men jag agerade lite färdtjänst ett tag efter det. Dröjde inte länge innan han blev inlagd, och nu i somras fick han demens besked fastän han är lite för ung för det. Även fast vi inte har någon kontakt i stort sätt så är det hjärtskärande att se hur sin pappa glömt bort hur man äter.

Sommarlovet kom och gick. Min & pojkarnas skola började samt deras aktiviteter. Det är full rulle, och blir inte lättare av att jag pluggar på typ 130-140% just nu. Men det kommer snart gå ned till 125% efter att jag gjort högskoleprovet, som en vän hjälper mig att plugga till. Sen är det bara "lilla" c-uppsatsen i psykologen och hänga med i 7,5 hp kursen att fokusera på. 

Drygt två månader in i terminen får jag samtal om att mamma varit med i en bilkrock. Någon hade kört mot rött (rimligen tänkt den hinner innan det slår om till rött och gasat på) och kört rakt i mammas lilla bil. Den är typ mindre är Mr Beans bil. Räddningstjänsten fick såga av taket för att få ut henne, med brutna revben, bäcken och inre blödningar. 

Under omständigheterna så gick det bra, efter drygt en vecka på sjukhus blev det korttidsboende då hon inte kan bo själv i det skick hon är i. Vi hade inte setts på ungefär ett år när jag kom till IVA där hon först låg. Sen har jag hälsat på var och varannan dag med mat, tagit med pojkarna, tvättat och hämtat grejer. 

Under denna termin så har G haft en hackig skolstart. Hans fröken M ringde mig i veckan, hon är en riktigt bra fröken måste jag tillägga. Tycker så mycket om hennes sätt se och bemöta G. Så när hon ringer och säger att G har varit si och så på sistone tar jag det till mig, och mycket av det hon pratade om har vi även känt av hemma. Skillnaden är ju bara att det visar sig på olika sätt. I skolan sätter han sig på tvären och vill inte, men de hade inte fått grepp om varför. Medan hemma, där tryggheten kommer in så kommer känslorna ut, så kunde man lättare sätta ord på varför. 

Om det skär sig i mitt hjärta för mina föräldrar, så finns det inga ord som kan beskriva hur mitt hjärta känns för min lilling. 

Så idag, i bilen på väg till Eskilstuna för föreläsning med min kurskamrat, så kom allt detta över mig som en våg. Livet- och familjepusslandet, hinna med plugg till högskoleprovet och ändå inte halka efter i kurserna. Inte låta nåt gå över barnens aktiviteter, och vart finns platsen för min man i allt detta? 

Det absolut tyngsta som får tårarna att komma är min lilling. Min fina fina Gosas. Som alltid vaknar med glatt humör och är redo för en ny dag. Som springer fram och kramas, som inte är rädd för att bjuda på sig själv, står upp för sina kompisar och som alltid somnar tätt, tätt, tätt intill mig. Som sätter dig gränsle i mitt knä som om han fortfarande va två år, ligger på soffans armstöd bara för att få ligga bredvid mig och som kan hitta nya vänner vart vi än kommer. 

För dig kommer jag släppa allt om det så krävs.