När jag jobbade idag så blev det så. Utan att jag slagit i näsan då. Insidan rusade och jag skakade som ett asplöv. Vid såna stunder önskar jag inget hellre än att få gråta, bara få släppa ut allt men det händer inget. Det är liksom helt låst. Jag har tryckt undan alldeles för länge. 

Ursäktade mig till chefen. Tog två oxascand och stämplade ut. 

En kanske märklig tröst ibland är att laga mat till familjen. Få göra lite nytta och göra någon av mina pojkar glada genom att göra en favoriträtt. 

Idag var planen att göra köttfärslimpa. Första gången jag skulle laga det men vet inte hur många jag fått äta, då det var min favoriträtt hos farmor. Fick det alltid tillsammans med potatismos och ärtor. Hon gjorde det bästa potatismoset och så god köttfärslimpa till. 

Jag orkade inte göra potatismos men tycker att pressad potatis kan vara minst lika gott. Köttfärslimpan blev helt ok för att vara min första. Och att jag gjorde på nötfärs istället för blandfärs. 

När G smakade såg han skeptisk ut (han är inget fan av köttfärs över lag) , men han tog en tugga och såg glatt överraskad ut. Det var ju gott! 

V tyckte också att det var gott, lite smaklöst men det är typ alltid när jag lagar mat. Så skönt att alla blev glada. Farmor lyckas glädja oss ända från andra sidan, även när det är tuffa dagar.