Maximal sjuk-otur

Som ett brev på posten efter att B börjat fsk så har sjukdomarna ramlat in, och lite annat.
På första dagen tillbaka så blev B biten på överarmen, det var bara han där tillsammans med två andra barn varav ett barn var från vår gård. Så det var inte så svårt att lista ut vem som var vampyren...
Dagen efter fick B nån form av ögoninflammation som gick över lika snabbt som det kom, men han var hemma den dagen iaf. För att vara säker på att han inte började tugga fradga.

Veckan efter gick bra. Tills söndagen kom. I förrgår. Efter hans fm-tupplur kom feber, snorflod och ordentlig hosta. Plutten. Blev att sparka ut pappsen från sovrummet för han var som ett plåster på mig. Så mysigt att få dela säng med lilla B igen 💙 Och under kvällen fick G en släng ögoninflammation, men lyckligtvis är inte det någonting de lider av.

Dagen efter vaknade B feberfri och snorfloden hade lugnat sig rejält. Och G's ögoninflammation var borta. Riktigt lindrigt, vilken tur man har ibland tänkte jag! Men det skulle jag inte ha gjort... Med B så gick (går) det åt rätt håll, lite snor och hosta kvar men ingen fara. Förutom hans första BISTICK på näsan idag! Bijäveln tyckte väl inte att en snorig näsa är tillräckligt drygt. Var tvungen att sticka den...
Men vår stackars (stackars!) lilla G. Han var sååå snorig i natt! Tre gånger fick jag köra koksalt i näsan på honom och snoret bara forsade ut. När morgonen kom och det var dags att gå upp så var ögoninflammationen tillbaka och hade fått sällskap av feber. Mot lunch så hade allt blivit värre, och när jag pratade med BVC så trodde de att han hade fått öroninflammation oxå. Men vår sjukvård är så underbemannad så kunde inte få tid förrän imorn em... Tur att det finns ipren! För det verkar hjälpa han ordentligt. När den värkar får vi tillbaks vår glada lilla Gabbeman, istället för en jätte ledsen bebis som skriker i desperation och smärta...

Benjamin, Gabriel, Livet | | En kommentar |

Ekorrhjul

Jag minns att jag kände mig såhär när B var någon månad gammal. Otillräcklig, hjälplös och oduglig. Jag vet att jag har för höga krav på mig själv, jag har fått det påpekat från alla håll o kanter så det har gått in. Men vad gör man när man inte kan slappna av för att det är grejer öööverallt och saker som måste tas itu med? Disk som måste diskas, tvätt som måste tvättas, gräs som måste klippas, grus som måste sopas, hund som måste rastas, blöjor som måste bytas, hår som måste tvättas, barn som måste badas, mat som måste lagas och inhandlas osv. Och det är egentligen bara det vardagliga.

Andra projekt som man vill ordna läggs bara på hög. Slipa och måla trappen, måla i sovrummen, framkalla bilder på G så att det inte är bara B som visas, städa undan sommaren, plantera inför våren och få ordningen på min kropp så man kan slappba av i sommar. Så man trivs med sig själv och orkar hänga med pojkarnas tempo. För då är de två som springer runt. Men att få trivas i sin kropp vore ju nåt. Att få träna eller börja springa lite igen. Få ta hand om min kropp och göra det jag tycker är kul! Men aldrig hinner för allt det där vardagliga kommer ivägen. Fattar inte hur andra föräldrar gör?! Alla har såklart olika förutsättningar men jag vill inte utgå ifrån atr jag måste ordna med barnvakt för att få träna. Om Jag har skaffat barn så är det Jag som ska ha hand om dom vecka in och ut, inte ha ett rullande schema med barnvakt x antal ggr/v så jag kan träna. Det är inte rätt i min värld.

Så jag är fast hemma i det lilla ekorrhjulet med vardagssysslor. Myser med mina underbara små pojkar och NJUTER av att få ta del av denna tid tillsammans med dom. Samtidigt som jag vill så mycket mer...

Livet | | En kommentar |

Lilla Gabbson

Han är väldigt lustig min lilla minsting. Glad och lustig! För det första så håller han stenkoll på mig, släpper mig inte med blicken. Är som en söt liten stalker. När andra ska hälsa på honom måste jag ibland gå ur hans synfält så han ska ge de andra lite uppmärksamhet.
Men bara för att han följer mig maniskt med blicken så kan inte jag alltid göra det, har ju en storebrorsa att hålla koll på. Så när jag släpper ögonkontakten med han så tittar han bara förundrat på mig, men när jag kollar tillbaka på han och är nära så blir han såååå glad. Ju närmare jag kommer desto gladare blir han, och oftast så får jag ett skratt. Får jag det inte så kittlar jag under fötterna, då kommer det alltid.

Sen när det är grötdags så vill han inte sitta upp. Inte vara i knät heller. Nej nej. Han vill ligga ned och äta. Än så länge har jag bara testat i soffan, men man ska hursomhelst inte ha han i knät. Jag TROR det är för att han vill se en, är inte säker. Går lika bra i babysittern men då studsar det så mycket så det kommer gröt överallt. Lilla lustigkurren! Kul med små egenheter.

Visst syns det vem han fått kinderna ifrån? Haha!

Gabriel, Livet | | Kommentera |
Upp