Själva blogg-appen har sen länge varit ur funktion för mig, och det är omständigare att blogga via safari. Därav dåligt med bloggande, när jag väl har nåt att blogga om! Annars tycker jag bara det blir samma tugg hela tiden, då låter jag det hellre va. 

Lilla G har nu fått börja med adhd medicin. När han diagnosticerades för två år sen sa vi att medicinering inte kändes aktuellt, det funkade bra med rutiner, bildstöd osv. Största problemområdet då var omställningen till att börja förskoleklass, att behöva sitta still och avbryta en lektion för något annat. 
Men vi sa att vi är öppna för medicin i framtiden när bl.a. skolkraven kommer öka. Och nu är vi alltså där. Inte bara pga. skolkrav utan även problemområden hemma såsom eskalering av stimming, humörförändringar, inre rastlöshet, förstå kroppssignaler etc. 

Det är nu bara andra veckan, så det är väldigt nytt. Inpå första veckan var vi på utvecklingssamtal, fröknarna är alltid så duktiga på att lyfta hans bra kvalitéer så jag får nästan som skygglappar för hans svårigheter. Det är ju allmänt känt att barn med adhd har lätt för det dom tycker är kul, men svårt för det dom tycker är tråkigt. Matte är ett av Gs favoritämnen och ligger före i klassen, efterfrågar ofta mer uppgifter innan de andra är klara. Svenskan däremot har varit tragglig sen start. Jag minns sååå väl när han bröt ihop hemma vid läsläxan och sa att han var "dum i huvudet". Hur förklarar man för ett barn (som då var sju år) att det inte handlar om inlärningssvårigheter utan neuropsykiatriska funktionshinder? Det är ju inget han kan "ta på" oavsett hur bra man kan formulera det. 

 

I alla fall. Hans tråk-ämnen hoppas vi kommer få en förbättring nu med hjälp av medicinen, även att han fått anpassad kost så han orkar hela dagarna. 
Vid slutet av utvecklingssamtalet mötte jag en av Gs andra fröknar som ville berätta hur empatisk G varit, särskilt vid två tillfällen. Ena tillfället hade varit en lunch när hon (fröken) skulle torka av bordet, men så erbjöd G att göra det istället för henne (fastän det inte var hans tur enligt "tork-av-border-schemat"), för han tänkte att hon behövde säkert skynda sig till klassrummet och ta emot klasskompisarna där istället. Sån raring!!!

 

Andra tillfället hade han stått upp för kompisen A, som hade berättat en hemlis till en annan kompis som i sin tur inte hållit hemlisen utan spritt den vidare. Det hade eskalerat och på nåt vis hade stackars A blivit syndabocken för att han var arg på kompisen, men då hade G steppat upp och tagit han i försvar. Nu involverar detta bara pojkar så det var tyvärr inte bara ord som användes. 
När fröknarna separerade på alla pojkar så togs G & A åt sidan i ett eget rum för att få höra deras perspektiv, och G förstod att det blev tokigt men sa att "han menade bara att försvara A". Och då bröt stackars lilla A ihop och började gråta samtidigt som han kramade om G. 😭😭 Så himla himla fint!! Fröken blev tårögd både i stunden och när hon återberättade för det hade blivit så starka känslor. 

Min fina FINA lilla G. Att du inte är bäst i klassen på att läsa eller skriva, det är inte det viktigaste. Att du däremot är en lojal vän, står upp för den lilla personen och för det du tror på - DET gör mig så stolt så ord räcker inte till! Synd bara att det inte finns piller för sånt också, vet några som skulle behöva det 😅