När jag & G ska sova så har vi en avlång "gränskudde" emellan oss. De flesta föräldrar är nog bekanta med att barn tränger ut en från sängen, så att man typ sover och balanserar på sängkanten samtidigt. Det kan jag säga är det minsta problemet när man sover bredvid G. Han är den gosigaste och mest lättnattade ungen ever, men när han somnat byter han skepnad totalt. Han blir som en tasmansk virvelvind med det absolut tyngsta klothuvudet som någonsin funnits! Vaknar jag inte av en fot som sparkar mig i ansiktet, så tynger klotskallen ner mitt huvud så jag vaknar med nackskador. Och det inbillar jag mig att gränskudden ska skydda mig ifrån. 

 

Senaste nätterna har G dock bara rullat över gränskudden, helt meningslöst inköp egentligen. Jag undkommer ingenting. Så när jag nattade tidigare ikväll, skojade jag och sa att han får börja sova ut mot sängkanten. Då kanske min skaderisk skulle minska och samtidigt ge mig mer utrymme. Snäll som han är lägger han sig vid kanten, alldeles för nära. Så jag sa att jag skojade och att det där ändå hade varit alldeles för stor risk att han skulle ramla ur sängen. 
G: Men jag har ju aldrig ramlat ur sängen 

Jag: Haha jo, flera gånger när du har sovit. Så du minns det inte bara. 
G: Jaha... vad har du gjort då? 
Jag: Skrattat och somnat om. 
G: Va? Nähä! Det skulle du aldrig göra! 

Det var lite av en halvsanning. Jag skrattade, hjälpte honom upp i sängen igen och tröstade innan jag somnade om. Men skönt att han är trygg i hur hans mamma agerar ♥️