Förut var nog min största rädsla att bli begravd levande. Ligga i en nedgrävd kista, knappt kunna röra mig. Ingen hör mina skrik. Ingen vet vart jag är, så jag är fast där i timmar. Ett utdraget och panikfyllt scenario. Och en rätt så osannlikt, är liksom inte så troligt att det skulle hända.

Jag trodde aldrig att någon rädsla skulle kunna toppa den. Men som förälder så är ju ens värsta rädsla att något ska hända ens barn. Min absoluta och största rädsla är att någon av pojkarna ska försvinna spårlöst. Att inte få veta om de lever, hur de mår och vad som hänt/händer dom. Fy fan. Jag blir tårögd bara av tanken. 

 

Det är rätt osannlikt att även det ska hända, men det händer oftare än att folk blir begravda levande. Och jo, det sker även i Sverige, inte lika ofta som i andra länder men det sker. 

Jag vill så klart inte att min rädsla ska hämma pojkarna på något vis, inte mer än det redan gör. Jag är den föräldern som inte är bekväm med att B går med kompisar för långt bort, eller till platser som jag inte känner till. Hans klasskompisar fick gå hem själva från skolan eller med syskon typ 1-2 terminer innan jag blev modig nog för det. Även fast jag själv gick själv till/från skolan redan i första klass. Jag försvarar mig själv med att det är andra tider nu, mer saker händer. Tyvärr! Men egentligen är det nog min största rädsla som är den största orsaken. 

 

B är ju väldigt ansvarsfull men en lite osäker själ, och jag vill hellre stärka hans ansvarsfull sida än den osäkra. Så jag brottas med mig själv. I somars t.ex., så hade han fotbollsskola som ligger ca två km bort. Första dagen cyklade han dit och hem tillsammans med en av hans barndomskompisar och hans bonuspappa (både jag & V jobbade). Resterande dagar cyklade B och andra kompisar från fotbollsskolan dit och hem själva. Trodde jag skulle få magkatarr av det. Han fick ha sin iphone med sig där vi har hitta-funktionen på. Det var ett litet plåster på magkatarren. Alla vet ju att förövare gör sig ju av med tekniken!! Hahaha jaaa, jag vet hur jag låter.

 

Efter sommarlovet nu så fick B och G börja cykla själva till & från skolan. Jag började ju plugga och blev hemma mer. När de kommer fram till skolan så checkas de in och då får jag en notis på telefonen, samma sak när de checkas ut när de ska hem. Är väldigt betryggande. Asså det är typ en km till skolan, om ens det? Vad ska kunna hända? Jag är så jävla fånig. 

G fick direktivet att det är B som cyklar först och bestämmer, och det har gått JÄTTE bra. Första terminen är snart slut och tror de kommit hem två gånger där de tjafsat på hemvägen. 

 

Jag vill ju inte bara stärka Bs ansvarsfulla sida utan även Gs. Och på senaste tiden har han blivit väldigt ansvarstagande, med t.ex. att packa i och ur sin egna gympapåse. I början var det kaos, missade han inte att få hem hela gympapåsen (med en blöt handduk i...) så glömde han skorna nånstans. Eller satte på sig sin svettiga gympa t-shirt igen efter duschningen istället för den rena.

När det började stabilisera sig fick han stegvis börja packa sin egna gympapåse. Han var först med när jag gjorde packade, sen gjorde han det själv och jag var bara med. När han sen fick göra det själv utan mig så säkerhetskollade jag bara, och det glömdes lite saker hit och dit. Men på senaste så har det gått jätte bra, han har inte glömt nånting. När han kommer hem så säger han direkt att han ska packa upp gympapåsen. 

 

I och med detta så kom det påtal om att han skulle få prova att gå hem själv efter skolan förra veckan när både jag & B var sjuka. Han ville gärna få sluta tidigare från fritids och inte vänta tills V skulle hämta honom. Jag sa att När han vill hem så får han säga till fritidspersonalen att ringa mig först. Det skulle han göra. 

Efter lunchen skulle jag ta en dusch. Kontrollerade telefonen så att ljudet var på så jag skulle höra om fritids ringde. Vet inte varför men jag ville kolla appen om G var incheckad på fritids. Vilket han inte var, han hade blivit utcheckad för ca 5-10 min sen och jag hade inte sett notisen om det. Vafan! 

Denna fritidspersonal är jag inte så imponerad av, de har inte lika bra koll som Gs förra eller de B har haft från första klass. 

Så jag ringer fritids och det är D som svarar, han är inne med en grupp och den andra J är ute. D säger att han inte vet om G är kvar, varpå jag får panik för det tar i max 10 minuter att gå hem så jag går bananaz på D om att de måste ju ringa och checka med föräldrarna om de får gå hem tidigare än avsatt tid. Jag hade ju inte ändrat något i schemat. Stackars D försöker förklara men jag är i full panik-mode. Min största rädsla är inom räckvidd är, vart är G? Vilken av de tre alternativa hemvägarna kan ha gått? Har någon.... ja, ni förstår. 

Jag går ut på balkongen för att se om jag kan se G medan jag har D i telefon, och ser honom efter en stund. DÅ kan jag lugna mig och lyssna på D som säger att han hade sagt till G att innan han går hem och checkar ut måste de ringa hem för att kontrollera, så G skulle hämta telefonen och ge den till D varpå han blir avbrutet av ett annat barn och "ska bara". G tänkte väl då att D har fått telefonen och att det är fritt fram att gå hem, fastän D inte hade hunnit ringa eller och sagt att det vad okej för G att gå hem. Skitunge.

Jag ursäktar mitt "lilla utbrott" till D. Vi båda pratar med G (satte D på högtalare) och sen lägger vi på och Då bryter jag ihop och börjar störtböla. Asså krokodiltårar. Jag satte mig i trappen och sa hur rädd jag hade blivit, hur rädd jag är om honom och att det är därför jag vill veta saker. Inte för att jag inte litar på att han klarar saker, men för att saker kan hända som han inte kan styra över osv. 

Medan mina tårar rann så skyndade han sig fram och satte sig i mitt knä och kramade om mig. Länge. Han släppte inte förrän jag hade lugnat mig. 

Han tänker inte alltid steget längre, men han är otroligt sympatiskt och omtänksam. Har verkligen hjärtat på rätt ställe och är så genuint empatisk. Sånt går inte att lära, men att tänka ett steg till går att lära. 

 

Jag har ett till exempel på när G försvann och jag blev riktigt rädd (Kia, du vet), men detta inlägg har redan blivit betydligt längre än jag tänkt. Så besparar er det. Som tack för att ni orkat läsa så här långt :)