Men. De gör mig helt flippat galen ibland. Vet att Einstein sagt något i stil med att galenskap är när man gör exakt samma sak om och om igen men förväntar sig olika resultat. Lite så funkar våra pojkar just nu. G klättrar upp på vardagsrumsbordet (bland annat) om och om igen, och varje gång lyfter vi ner han och säger "aj, aj". Men två minuter senare står han där igen! Fleeeera gånger om dagen. 

Står toadörren öppen så går han in där och gör allt han vet att han inte får göra: leker med/tuggar på mina tamponger (oanvända!), kastar ner massa toalettpapper i toastolen eller det han bara har i handen för tillfället, intresserar sig av toalettborsten osv. Även fast han Vet att han inte får. 

Han tar fjärrkontrollerna och springer iväg. Tar fram brödrosten och drar den efter sig i elkabeln som en hund. Ställer sig upp på stolar och ropar "oooooo". Vänder sina nyligen påfyllda muggar upp och ner. Listan kan göras lång på den lille mannen. Den lilla galenskaparen som gör samma sak om och om igen men verkar förvänta sig ett nytt resultat av mig & V. Fast det enda som sker är att vi får psykbryt av att vara "aj aj"-generaler och hela tiden få säga Nej. Går liksom inte riktigt att välja sina strider där. Leka med toalettborsten eller stå längst upp på tripptrapp stolen och stampa? Eeh, nej nej. Leka med brödrosten och smula ner hela lägenheten eller kasta ner små böcker i toalettstolen? Nej nej. 

Galenskap! 

Men för att citera en annan kändis, vår mysiga Astrid Lindgren. Jag såg en fb-bekant citera henne och jag vill rama in detta: Med kärlek, kramar och ännu mera kärlek så kommer det sunda förnuftet av sig själv så småningom. 

Jag ska verkligen hämta styrka från det när vår lilla galenpanna är i farten...