Som person är jag en rutin människa och gillar att var sak har sin plats (aspbergers?). Ligger inte saken på sin vanliga plats så räknas den som borttappad för då hittar jag den inte (alzheimers?). Min hårborste har t.ex varit bort över en månad nu. Jag har två ställen jag brukar lägga den på, men den ligger inte där så den har antingen blivit osynlig eller fått fötter. 

Nu när V är pappaledig så är det ju lite hans  sätt att leva som gäller. Till skillnad från mig så störs inte han av att det t.ex är disk i diskhon, han är ju en normal människa. En väldigt snäll sådan dessutom för han vet att jag kan få psykbryt på sånt så han försöker se till så att det inte händer. Men ibland kommer livet (två små barn) i vägen och såna saker för vänta och till slut så glöms de lite ofrivilligt bort. 

Innan jag skriver detta så vill jag poängtera att jag VET hur löjligt detta kommer låta och jag VET att det är skit saker. Men känslor tar över och ja... ibland får man jobba väldigt hårt för att försöka tygla dom! (Borderline?)

Imorse när jag skulle äta frukost så skulle pojkarna äta mellis och V förberedde lite grejer för lunchen. Vi var alltså fyra personer i köket, jag hatar att trängas i köket. Där måste det bara flyta på för mig. Annars skiter jag i allt och drar. Spelar ingen roll om vi har gäster hemma, jag sätter mig i ett hörn och nästan kräver space på 2x2 meter (wierdoo!). 

Inte nog med att det var trångt så gnällade G för han va hungrig, B ville sitta på min höft, V's underbart breda axlar tog över hela diskbänken, skärbrädan låg fel, det var maaaassa smulor på diskbänken, femtioelva olika saker som stod på tork vid diskhon, matrester i diskhon, smulor på golvet, kaffet var blaskigt, pappershögar på micron som jag rensar var och varannan dag och det var disk i diskhon! Jag kände bara hur det kliade i fingrarna och jag ville slita av mig håret! Hur fan kan det få se ut såhär?!? Jag började skaka, bet ihop käkarna och försökte andas genom näsan för att få ner min puls. Ställde ner B på golvet och bad han sätta sig vid bordet. Försökte plocka lite men eftersom G gnällde så skulle jag ge han nåt att äta själv som tog lite tid för honom så jag vann lite tid. Hämtade en skorpa, ställde mig bakom honom för att ge den och då öppnar V en kökslucka på mig. PANIK! Det gick inte att vara kvar. Jag stormade ut från köket och fräste att det här går fan inte! Gick ut i hallen och satte mig och koncentrerade mig bara på andningen medan jag försökte resonera med mig själv om hur dumt allt var (schitzo?). Det var verkligen svårt att få ned pulsen, hjärtslagen och andningen. Jag har inte haft nån panikångestattack förut men då kändes det som att jag kunde ha fått en. Av såna skit saker! Skit saker som blivit ett MÅSTE för mig. Sen till mitt "försvar" så hade jag i bakhuvet en massa andra saker jag ville få gjort oxå. T.ex måla fondväggen i pojkarnas rum, dammsuga, få bort tvätten och UMGÅS med min familj (stressad?). Verkligen umgås där ingenting tynger mig utan bara vara i nuet med dom. Det har jag väldigt svårt för. Att bara släppa allt och bara va (adhd?). 

Jag har troligen nån släng av nåt. Eller en släng av allt. Eller så blir man såhär psyk av sömnbrist som småbarns förälder. 

Så måste det nog vara!