Eftersom att jag skrev att jag hade en intervju härom dan så kan jag säga att jag varit på två intervjuer. Och det gick väldigt bra på båda, så jag håller på och velar vilket jag vill ha. För nu är det dags för V att vara pappaledig. Han själv har sagt att han vill det, och jag kan inte neka han tid med sina barn. Särskilt inte när jag varit mammaledig typ hela tiden sen augusti 2014.

Men det gör förjävligt ont i mitt mammahjärta. Att inte få vara med mina små 24/7. Jag kan inte mentalt förbereda mig på det. En del av mig vill bita huvudet av V som vill få vara med mina (okej våra...) barn. Samtidigt som jag är superglad för han och barnens relation och att han ska få uppleva allt mys han oxå. Hur fantastisk B är och hur mycket han utvecklas varje dag. Få lära G sitta, krypa och se han bli en liten person. Det kommer ju jag oxå få, men inte på samma vis som för den som är hemma.
Sen är det en del ångest. Nu börjas det igen. Jobblivet. Nu ska jag jobba tills jag blir pensionär. Nu kommer jag få träffa mina barn som mest på semestrar eller när det ska vab'as. Livet i medelklass. Jag tycker om att jobba, att få en rutin i livet och ha nånstans där jag utmanas. Men inget kan ju jämföras med ens barn...

Tills jag börjar jobba så njuter jag ännu mer av tiden med pojkarna. Idag gick vi till Mc Donalds och åt lunch så V skulle få sova ut ostört efter sitt 24timmars arbetspass. Jag bara satt och tittade på pojkarna och mös. Kom på mig själv bli tårögd för jag överväldigades av kärleken till dom och hur mycket jag kommer sakna dom. Jag önskar man kunde vara hemmafru tills de flyttar hemifrån...

Jag kommer aldrig bli redo för detta kapitel i livet, så det är väl lika bra att riva av plåstret...