Inledde året med sjukskrivning, jag var så sjukligt trött och det gick inte att vila eller sova bort. Så kände jag press om att prestera ändå vilket gjorde tröttheten värre. Nu är jag där igen. Så otroligt trött. Och det känns hopplöst att ens försöka göra något åt det. Är en tidsfråga innan jag är tillbaka. Det som gör mest ont är att det går ut över min familj. Det är för dom som jag aldrig slutar försöka, men de förtjänar någon som inte behöver försöka. De förtjänar någon som har energin i sig, som får de att leva det livet som de förtjänar. Där de får va sociala och äventyrliga. Gör allt det dom vill. Men de är fast med mig, som inte orkar med livets minimum.