Ikväll ska G 8 år, snart 9, sova själv i sin egen säng. Tror det är jag som är mest ledsen faktiskt. Hur dryg än han kan vara att sova bredvid så äääälskar jag desto mer att få somna bredvid honom. Han är så gosig och mjuk, och vill gärna ligga och hålla om mig på nå vis. Min lilla gosunge. Jag är inte redo att klippa min sista navelsträng...

 

Men jag får väl lov att se the big picture, för jag kommer aldrig bli redo att klippa sista navelsträngen. Det är nyttigt för han att både kunna somna och sova själv, så han inte behöver vara så galet mammig när det är läggdags. Är väl sunt och rimligt att jag sover bredvid min man också, som snarkar så öronen värker. Öronproppar hjälper inte och de gör så att öronen värker till slut de med. 

Har iaf säkrat upp för Gs mörkrädda sida. Han är väldigt mörkrädd och har alltid varit, t.o.m. när han ska gå på toa på dagtid är han noga med att bara sticka in handen för att tända lampan innan han går in. Han har sina små egenheter den där lille. Så nu är det en liten nattlampa tänd på hans nattduksbord, som han fick i julklapp av sin farmor. Är ju lite små kul att den är formad som ett G. Sen har vi alltid en liten hallampa utanför också, så mörkret ska inte kunna bli ett issue iaf. Det största issuet är nog jag.