Jag har vabbat G i två dagar nu, han vaknade med en jobbig krupp härom natten som satte sina spår i luftrören. Grannarna trodde det var nån trasig hund som lät mitt i natten när vi tog ut han på balkongen. 

Eftersom G var hemma igår så ville B det oxå, såklart. Jag hade inte hjärta att säga nej så han fick oxå vara hemma med det fick jag verkligen ångra, de höll inte sams alls. Var i luven på varandra stup i ett och lyssnade inte alls. Kunde inte släppa ut vilddjuren heller för det var riktigt skitväder. Så vi var inlåsta med med varandra. Riktigt psykhus. Jag kände mig nästan som ett psyk för jag var som en dimma i huvudet, helt kaputt. Ville verkligen ta tag i mig själv men hade inte orken, särskilt inte när allt fokus var på att hålla B & G på en armlängds avstånd ifrån varandra.

Men idag gick B till fsk utan problem (lyckligtvis). Jag & G åt frukost sen la vi oss och myste i typ två timmar. Eller jag halvsov och han kollade på Blaze/min mobil, huvudsaken var att han tog det lugnt.

När jag kvicknade till så kände jag att Nä, nu får det vara nog. Jag behövde bli produktiv. Så jag rensade i mina garderober, på balkongen, slängde G i ett bad så jag kunde rensa på leksakerna i lugn och ro. Sen hämtade vi hem B, var ute och lekte så jag donade lite i förrådet oxå. Mådde genast mycket bättre. Är dock helt slut nu, att gå från  -20 till 110 tar ut sin rätt.