Ingen berättade om det ständiga skuldkänslorna om att aldrig få/kunna vara med sina barn jämt. Jag är en sån mamma som vill det. För min egen egoistiska sidas skull så önskar jag att jag inte vore sån. Då skulle jag vilja vara en som bara jobbade och tyckte att karriären var viktigare. Som tränade och tyckte att det var viktigare. Men jag är inte sån. Inte det minsta. 

Istället vill jag bara framåt. Till den tiden då man tycker det är fullt normalt och vardagligt att vara ifrån sina barn. Är ju inte så att jag hörs med mina föräldrar dagligen. Men det hoppas jag innerligt att jag & pojkarna kommer göra när de blir stora. Annars kommer jag sakna dom så mycket och missa så otroligt mycket i deras liv. Som nu....