Om 25 dagar är det beräknat. Eller nu är klockan över tolv så det är "bara" 24 dagar dit, men hursomhelst så är det inte ens en månad kvar. Fast jag är helt övertygad och inställd på att jag kommer gå över tiden, bara för att man är sååå ivrig! Det är liksom min lott i livet att ha det på det viset. Är det nåt man inte vill eller bryr sig så mycket om så gåre snabbt och smidigt, och det man vill ska krångla och dras ut på tiden.Många frågar och antar att jag är rädd/nervös inför förlossningen, och ska sanningen fram så är jag inte det. Inte nu iallafall. Jag var det mer i början av graviditeten, men nu längtar jag bara dit. Jag vill att den ska sätta igång så att vår lilla kille där inne får komma ut till oss. Så vi får träffa honom, se hur han ser ut och starta vårt efterlängtade liv tillsammans.Jag känner mig inte ens orolig över hur ont det kommer göra eller om det kommer bli komplikationer, det snarare räknar jag med. Men orolig är jag inte som sagt, det som händer - händer! Det är bara att acceptera. Och så länge han kommer ut frisk och välbehållen så är jag nöjd. Jag är sååå nyfiken på hur han ser ut. Kommer han va lika blond som både jag & V var som små? Och ha blå ögon? Kan han SNÄLLA få V's fina näsa? Och mysiga kinder? Och tio fingrar och tår...
Du är såååå klok och förståndig hjärtat! Man ska inte oroa sig och vara rädd. Den smärta som kommer är absolut värd det som blir resultatet. Kramis bästa
Svar:Tack Festis! Tröttnar aldrig på att höra dom orden ;) ❤
Jag är sååå nyfiken på hur han ser ut. Kommer han va lika blond som både jag & V var som små? Och ha blå ögon? Kan han SNÄLLA få V's fina näsa? Och mysiga kinder? Och tio fingrar och tår...
Du är såååå klok och förståndig hjärtat! Man ska inte oroa sig och vara rädd. Den smärta som kommer är absolut värd det som blir resultatet. Kramis bästa