Ett typiskt bemötande man får när man berättar att man har (eller brukar få) vårdepression är ett ifrågasättande. Att det är konstigt för att solen "ska" ju göra en glad, aktiv och locka ut en på promenader. Jag brukar försöka att vara öppen om min psykiska ohälsa, jag upplever det oftast som tacksamt för att det underlättar för andra på olika vis. Både för deras egen hälsa men även om de har en nära vän eller partner som de inte vet hur de ska hantera, bemöta eller tänka kring. Men att nämna just vårdepression gör jag inte hursomhelst. För det där ifrågasättande beteendet är verkligen att strö salt i såren.

 

Jag är inte döv, så jag får redan höra hur omgivningen längtar och trånar efter vårsolen. Jag är inte blind, så jag ser hur allt fler och fler tar sig ut för kaffepauser, tar promenader och löpturer. 
Det skapar en överhängande press om att man måste vilja vara ute, måste njuta av att dagarna är ljusa och längre. Man ska njuta av våren. 

Men så kommer inte den känslan naturligt, och man blir ifrågasatt som en att känna sig desto mer avvikande. 

 

För några dagar sen var det så gott som vår, vilket jag i min pluggbubbla inte riktigt märker egentligen men den är ju inte oundviklig för det. Och hur mycket jag än försöker med olika strategier så kommer det tillfällen där kroppen visar att den inte låter sig luras. Mina händer skakar som ett asplöv av och till. En dag går det bra, medan dagen efter kan jag knappt knäppa en knapp. Bröstet blir utan förvarning så tungt att jag får svårt att andas. Det har såklart ett samband med stress men vid våren blir det värre oavsett hur jag gör. Ibland i längre perioder och ibland kortare. Förra året var den sen, kort och intensiv. Nu är den löjligt tidig, och jag hoppas på en kort och mild.