I höstas började det en ny elev i Gs klass, Å. För att skapa en bild om Å's beteende och problematik så behövde fröknarna göra om sitt arbetsupplägg, så från att ha tre fröknar på två klasser blev det primärt två fröknar för att den tredje behövde ha hand om Å. 

I samband med detta blev det lite oroligt i klassen och man fick höra lite saker om Å på ryktesvägar. G pratade däremot glatt om nya kompisen Å och ville gärna leka med Å efter skolan, som jag duckade lite för pga det jag fått till mig. 

Kring jullovet ringde en pappa till V och berättade att Å b.la. hade sparkat ned hans dotter. Vi känner denna pappa sen tidigare då hans son går i B's klass. Tackvare att denna pappa ringer får vi veta att Å stängt in G och en annan pojke i klassen på toaletten, och sagt ett uttryck om att de måste s*ga av varann för att få komma ut annars skulle Å slå dom. Vi pratade med G om det, han var helt obrydd. Hans egenskap om att skaka av sig saker och inte vara långsint är verkligen till hans fördel. Sen tror jag också att G inte tog detta så allvarligt eftersom han tyckte om Å, men eftersom jag fått till mig att Å inte bara hotar med våld utan också använder det så blev jag mer brydd. Men den andra pappan skulle göra en kränkningsanmälan, och eftersom G inte upplevde sig som kränkt hade vi ingen grund. Framtills förra veckan.

 

G kommer hem under tiden jag säger åt B att rappa på med sitt mellis för att vi ska till frisören, samtidigt som jag byter om från hemma-plugg-stilen till att åka ned på stan. Jag hinner snabbt observera att G är tårögd men tänkte i all hast att det var pga pollen. Han hinner inte mer än att säga hej innan fritids ringer och säger att det varit en situation på skolan där G försökt ingripa när Å varit dum mot en annan skolelev och då blivit Å's nya måltavla och jagat G med en pinne. En fritidsledare hade hittat G som låst in sig på toaletten och inte vågat komma ut. Vi la på och då förstod jag ju att det inte var pga pollen som G var tårögd. Han berättade att han hade sett Å vara dum mot en av B's klasskompisar (fick veta av föräldrarna att Å försökt sno skolväskan), och att G sagt till Å att lägga av. "Jag sa en dum sak mamma, men Å sa flera". Den dumma saken var att G frågade om Å hade nån hjärna, helt befogad fråga om ni frågar mig. Det hade provocerat Å så han tagit en pinne och börjat jaga G, som lyckades springa ifrån honom och gömma sig på toaletten. "Det tog jätte lång tid innan nån kom mamma, typ 15 minuter. Och jag vågade inte ropa på hjälp för jag hörde hur Å slog med pinnen när han letade efter mig. Jag är rädd för att gå till skolan imorgon."
Att G som aldrig fastnar i negativa känslor kommer hem, är tårögd och säger att han är rädd för att gå till skolan... den här Å ska få rejäla konsekvenser. 

 

Under frisörbesöket drog jag snabbt iväg ett mail till rektorn om att göra en kränkningsanmälan. Det var otroligt slarvigt skrivet, jag skrev bl.a. fel klass, och filtret om att Å inte bär ansvaret utan föräldrarna fanns inte med. 
När jag kom hem blev det research. Jag kontaktade andra föräldrar, kollade upp skollagen och skolverkets riktlinjer och skrev ihop ett brev inför rektorns återkoppling. När rektorn inte hade återkopplat efter 24 tim fyllde jag på brevet ytterligare och skickade iväg det. Kort därefter fick jag ett svar om att hon var på konferens och skulle återkomma så snart hon kunde, vid 22-23 tiden på kvällen fick jag svar om att hon skulle ringa mig dagen efter. 

Jag måste ändå säga att jag gillar rektorn. Vi har haft kontakt tidigare och det går att prata med henne, och jag hade hunnit coola ner mig så det gick att resonera med mig också. Samtidigt som jag var väldigt tydlig både i skrift och under samtalet att utredningen som ska uppföljas av kränkningsanmälan inte bara avser G, för Å hade vid det laget bett om ursäkt så G var inte längre rädd. Han hade, som han brukar, släppt det och gått vidare i livet. Utredningen ska därför centrera kring alla barns trygghet från Å. Den här "incidenten" påverkade inte bara en klasskompis utan en elev som går i två årskurser över Å. "Incidenten" är inte heller en engångsföreteelse utan ett beteendemönster eftersom Å inte bara sparkat ned en flicka tidigare utan även t.ex. slagit en klasskamrat i ansiktet - med en pinne. När Å letade efter G med sin pinne i högsta hugg är det solklart var syftet var, och att ett barn avsiktligen letar efter att skada någon är en reell hotbild. 
Ja ni fattar, jag kunde inte ha varit mer tydlig och rak. Så denna utredande uppföljning ska starta nu efter påsklovet. To be continued... 

 

Jag måste tillägga att jag blev så jävla imponerad av G i detta, och så grymt stolt! Att han ser något hända och ingriper. Det hade absolut varit bäst att säga till en vuxen, men vi får hela tiden höra att det inte finns tillräckligt med personal och att de inte kan vara överallt så troligtvis fanns det ingen vuxen att säga till.

Hemma brukar vi säga att om man ser att någon är dum, och man inte gör någonting åt det, så är man indirekt en del av det och godkänner det som sker. Man behöver inte handgripligen agera men man måste vara bidragande till att det upphör snarare än att det fortsätter. Oavsett om man säger till en vuxen eller ringer efter hjälp. Men det är inte vi vuxna som ska ha creeds, det är G! Vår modiga G som är lojal mot sina vänner och har moralkompassen rätt riktad. Jag är SÅ stolt över dig!!