Livet

Text

Mina känslor äter upp mig inifrån. Jag har inte fått lära mig att prata känslor eller alltid visa. Den ena föräldern är rätt avskärmad och flyr från känslor, den andra kopplar allt till sig själv och ger inte andra mycket utrymme till sina känslor och upplevelser. Mitt sätt att ventilera har därför blivit att skriva, något jag insett i vuxen ålder. Jag flyr från jobbiga känslor på olika vis, allt från att bli tyst och förtränga till att skämta bort det. När jag ger ett försök känner jag mig bortgjord, utelämnad, naken. Jag gillar det inte därför gör jag det sällan. 
Min stackars V har ofta fått dra ur mig saker och det har på ett vis tvingat honom att lära känna mig bättre än vad jag själv gör. Han ligger alltid steget före och står redo för mitt fall innan jag ens är där.

Men han kan inte veta vad det ska bli för typ av dag för mig. Om jag vaknar och inte vill kliva upp ur sängen, eller om jag ens vill vakna. Om jag vill kliva ur mitt egna skinn och vara någon annan. Jag älskar min familj, dom är det bästa som finns. Dom förtjänar någon bättre. Någon som orkar med livet, någon som inte alltid är trött, paranoid, har ont i kroppen. Någon som klarar av krav och kritik och som inte präglas av ett ständigt dåligt samvete
Hur blev det såhär? Jag försöker orka men det gör mig bara mer orkeslös. Hur får jag tillbaka orken när försöken dränerar mig på mer energi än vad hela aktiviteten fyller på med energi? 
1