Min fina farmor. Mitt livs första bästa kompis. Du som lärde mig att gå på pottan. Som lärde mig läsa och som blev min första brevvän. Som alltid har gjort köttfärslimpa och potatismos när jag kommit på besök, eller de blekaste och godaste pannkakorna.  

Du som alltid har sett mig för den jag är och aldrig lagt någon press om att vara någon annan. Min fina farmor.  

Jag önskar att jag hade hunnit få en dotter så du fått varit med och se att Ditt namn skulle levt vidare. 

Vem ska jag nu ringa till på fredagarna? Jag saknar redan ditt skratt och dina skämt. De kloka och omtänksamma råden du gav. 

Du tänkte alltid på andra och aldrig på dig själv, trots det så var din sista tid på jorden så orättvist emot dig. Du förtjänade en snällare sista tid i livet. Även fast den var mörk och trist så var du ändå ett ljus för mig och flera omkring dig. Min fina farmor. Som spred värmande ord ända in i det sista, tyckte du bra om en sköterska så lät du henne veta det fastän du själv låg i smärtor. 

Dina sista andetag blev ändå precis som du ville. Smärtorna finns inte mer utan nu har du fått din efterlängtade och välförtjänt vila. Min älskade fina farmor. 

Det var så tungt att ta farväl av dig idag. Jag kramade dig flera gånger. Borrade in min näsa i din kalla, mjuka kind medan mina tårar rann. Även fast det var väntat så var jag inte redo. Du var ju så pigg och glad när jag hälsade på dig härom dagen. Jag skulle ju klippa ditt hår nästa gång jag kom, istället fick jag ta farväl. Min älskade fina farmor. Vila i frid 💜