Igår skulle G klättra upp och sätta sig i barnvagnen som han ofta brukar göra, han har ju börjat klättra öööverallt. Typ två minuter innan hittade jag hann på köksbordet. Så jag & V har sagt att det bara är en tidsfråga innan han gör sig riktigt illa..
Så. Han började klättra upp på barnvagnen. Jag vände mig om och skulle fixa nåt på toan, minns inte vad. Men när jag är där inne hör jag en duns och förstår direkt att G ramlat ner från vagnen. Trodde att jag skulle hitta han på mage framför barnvagnen men hittade han på rygg bredvid, och han gråter hejdlöst. Jag tänker att han slagit i huvudet och blev rädd, men han brukar lugna sig när vi kommer ut så jag tröstar en stund sen sätter jag han i barnvagnen och går ut. Men han fortsätter gråta.
Två minuter senare är vi hos hamor som blir helt förskräckt att han fortfarande är ledsen, han brukar skaka av sig det mesta. Och då ser jag hans arm, som är helt böjd. Min lilla älskling! Hur kunde jag missa det?! Jag ringer och väcker V från hans sovmorgon, lämnar B hos hamor och så åker vi till akuten där vi snabbt blir inskrivna. Jag tror klockan var 9:40 när G föll från barnvagnen och 10:20 blev vi inskrivna. Gick hyffsat fort ändå trots en trög morsa....
G fick emblaplåster på sin friska arm inför dropp och liknande, blev skickad till röntgen, fick en jätte mysig giraff som han gosade mycket med av sköterskan som ordnade med allt och sen somnade han. Även fast armen var bruten (på båda benen i underarmen visade det sig) så var han på väldigt bra humör efter att vi blev inskrivna. Absolut att han varsom ett plåster på oss men bara han fick vara det så var han lugn.
Efter en stund blev vi skickade till 64:an. Sköterskorna där kände snabbt igen oss, var ju bara fjärde gången på lite över ett år som han blivit inskriven där...
Väntan för operation (räta till benpiporna) blev länge, inte förrän kl.20 kom de och hämtade honom. Under den tiden vågade vi inte sätta ned G utifall att han skulle ramla och då inte kunna ta emot sig, och sen hade han dropp och det stativet var inte lätt att försöka hänga på ett nyfiket yrväder. Så vi turades om att ha han i famnen, han var ändå lugnast då. Att underhålla han var svårare, särskilt när han va tvungen att fasta inför operationen.
När de äntligen hämtade G så fick bara en förälder följa med till operationssalen och det gjorde V. Jag var alldeles för känslosam.
När sköterskan som följt med dom till operationssalen kom tillbaks berättade hon att G stormtrivdes i rampljuset i operationssalen där alla gullat med honom. Det fick mitt mammahjärta att lugna sig.
Vid 23 hämtade en sköterska mig och sa att G vaknat till. När jag kom satt han i Vs knä och åt piggelin. Tog stora tuggor samtidigt som han rös. Första gången i sitt liv han inte fått äta på ca 13 tim så han moffade oavsett om han skulle frysa till en isglass själv.
Sen, som att den brutna armen inte var nog, så började han krupphosta. Första gången i sitt liv. Han satt bara i blöja och när han tog i för att hosta så såg hans kropp sååå liten ut. Det blev för mycket känslor för mig då så jag lämnade rummet en stund. Att samtidigt vara ledsen över hans brutna arm-olycka, bli glad över operationen och att gipset äntligen va på plats efter ca 10 tim väntan och sen få se och höra krupphostan på min lilling blev alldeles för mycket.
När vi kom tillbaks till rummet fick han inhaleras två gånger sen somnade han och sov hela natten. Väldigt positivt för då hade han inga besvär efter dagens händelser.
Kl.6 ville en glad liten G starta dagen. Något besvärad över det tunga gipset och ovanan med hur han skulle behärska det. Men efter en stadig frukost var han i full fart som vanligt, skulle klättra på allt och försöka springa men då verkade det göra för ont så tempot saknades ner lite. Klättra gick bättre. Dumma unge att inte lära sig...
Han tog en tidig tupplur och då kom kruppen tillbaka så en medicinläkare fick ta sig en titt. Ortopeden kom oxå in och kikade på sitt konstverk och lämnade kopior på röntgenplåtarna, tror ni ser vilka som är före och efter..
Vid 11:30 var vi fria och åkte till närmsta apotek och sen hem till hamor och B. De hade bakat dinosaurie-cupcakes och B var sååå ivrig på att ge en till G, efter att han inspekterat gipset och ryckt i andra armen..
Ett hemskt dygn. Min stackars lilling. Och inte har du lärt dig nåt av händelsen heller. Mammahjärtat går i 320 nu. Hoppas denna rehab tid går fort och att de kommande 3-4 veckor med gips går fort...