En del av mig har inte förstått att jag inte kommer få vara mammaledig med mina pojkar nå mer. Att jag nu ska jobba tills jag blir pensionär. Eller OM det skulle bli ett tredje barn (in a galaxy far, far away) så får jag ju vara mammaledig då, men jag kommer inte få vara det mer med mina pojkar. Mina små pojkar. För resten av våra liv så kommer jag antingen vara på jobbet, eller ni i skolan. Vi kommer ha våra egna uppgifter i livet, på varsitt håll. Det är ju sunt och så där, men sååå ledsamt. Mina små pojkar.. Jag kommer inte få vara med er på samma sätt nå mer. Mitt hjärta går i bitar! Jag kan inte riktigt anamma det, att livet fortsätter och ni växer och utvecklas. Jag vill inte åka med det här tåget, jag vill stanna på perrongen. Vill stanna i tiden som vi hade tillsammans i somras. När jag fick vara med er dygnet runt. Det är sååå mycket jobbigare än att jobba, mer psykiskt påfrestande och man måste ha ögon i nacken hela tiden och ha sovandes jour. Men det har inte gjort mig något för tiden med er är ovärdelig. Tiden tillsammans med er gör mig så lycklig och ger mig ett obeskrivligt lugn. Även när ni driver mig till bristningsgränsen av galenskap, så är det ni som håller mina fötter på jorden. Jag skulle kunna vara mammaledig med er resten av mitt liv. Mina små pojkar. Hur ska jag klara resten av livet med att inte få ha er vid min sida jämt?