Igår vaknade jag och var såå trött, men skulle göra mig i ordning för jobb så det var bara att gå upp. Sjukt sliten efter alltför morgonpigga barn som vaknar förtidigt, jobb och dåliga nätter med Gabriel som fått krupp till sin förkylning. Pussar mina killar lite snabbt hejdå medan de äter frukost. Går med tunga steg ut i hallen och tar på mig skorna. Sååå trött! Öppnar ytterdörren och hör Benjamin ropa:
- Mamma! Kåm tibaaaks! Kjaaaam!

Helt plötsligt är energikontot påfyllt! Tröttheten va som bortblåst. Benjamin betyder Lyckans son, och det är verkligen spot on!

Efter jobbet när vi va hemma så ropade V på mig från vardagsrummet medan jag va i köket: Gabbe står upp! Han har ställt sig upp själv!
När jag kom till dom så satt G ned i V's knä med varsitt ben om V's ben, trodde för en stund att jag missat det. Min mardröm, jag missade det... Men så la han händer mot V som stöd och ställde sig upp! Min fantastiska lille man. Jag blev sååå glad att jag inte missade det så jag började gråta (fattar inte varför man blivit så känslosam sen man fick barn?!). Jag satte mig i soffan med dom med händerna för ansiktet medan några glädjetårar rann. Då kom B fram, "mamma leschen". Så tar han bort mina händer från ansiktet och blåser på mina ögon och försöker trösta, han trodde väl att jag hade ont där eftersom jag hade händerna för. Inte lätt för han att veta att det finns ledsen-tårar och glädjetårar. Han blåste, klappa och ville mysa. Allt för att försöka trösta.
Underbara barn. Ni gör mig så lycklig!