Stackars lilla G håller ju på att få tänder. Och nu när kylan och snön kom så blev han dessutom förkyld. Snorig, hostig och troligtvis fått halsont. Stackars lilla älskling.
Så nätterna nu är hemska, denna natt var värst. Helt fruktansvärd. Han var vaken fram och tillbaks i totalt tre timmar. Hostan störde hans sömn så han vaknade och när han väl var vaken så hade han svårt att somna om. Att lägga ned han gick INTE. Så han fick tillslut sova på mig. Fast jag fick inte ligga ned utan fick halvsitta. Jag älskar G men just då var det såå jobbigt att vara mamma åt en liten morsgris. Att förlora mycket sömn är fruktansvärt jobbigt. Men, jag vill ändå tillägga, att jag har valt att ta Gs nätter. Även fast jag jobbar. Det är min garanterade tid med honom, då jag ALLTID kan finnas där eftersom jag inte jobbar nätter. Men det är jobbigt.
Jag var dödstrött när B kom in smygandes vid kl.6. Satte sina händer på mina lår och ruskade medan han sa "vakna mamma, vakna". Jag försökte göra nåt halverts men B tyckte nog jag va skit tråkig och väckte V istället.

Sen är det såklart helt underbart att vara mamma. Den mesta delen av tiden är det ju så! Innan jag gick till jobbet idag så satt V och G på golvet och lekte, och helt plötsligt så tog G några "steg" med händerna. Ett halvt försök till att krypa. Jag blev så glad att han gjorde det OCH att jag inte missade det!! Helt underbart. Jag är så rädd att missa såna milstolpar. Första krypet, första stegen, första ordet. Så lyckan blev överväldigande. Jag blev helt tårfylld av glädje.
Från helt fruktansvärt dödstrött till en helt underbar känsla som ger en glädjetårar. Är nog bara ens barn som kan göra så med en.