Egentligen så har jag nog bara tålamod när det kommer till B. Av någon anledning är jag lugnet själv då. För skulle någon annan t.ex. sitta i mitt knä och skrika i två timmar skulle jag få tuppjuck och kasta in idioten i väggen. Men med Lilla B så sitter jag där, bara finns till och klappar lite på honom och försöker lugna ner han. 

Ni vet när ens lilla är på väg att somna i ens famn, man ser på ögonen och känner på andetagen att djupsömnen snart är här. Man är riktigt ihop lindade och det är sååå mysigt, så mysigt. Sen plötsligt börjar det PANIK KLIA bak på benet! Men händerna sitter ju fast kring ens lilla så man kommer inte åt att klia!! 

Återigen, hade nån annan legat där så hade jag tagit bort mina händer och kliat satan på fläcken. Men nu är det ju Lilla B, så jag ligger kvar och försöker andas bort kliningen. Goooosfraaabaaa. 

Jag skulle väl egentligen vilja ha rubriken "självbehärskning" här med, för när B ligger och sover och ser sådär extra mysig ut så krävs det ju all självbehärskning man har för att inte gå in och ge han pussdöden över hela ansiktet. Även fast han kanske haft en dålig dag, kastat nappflaskan i ansiktet på en upprepade gånger, haft utdragen nattning så man bara vill dra bort stora hårtussar från skallen och skrika rätt ut! 

Men när han ligger där och sover så saknar man honom ändå, så man tar fram mobilen och kollar bilder och videos på den lilla drygrumpan. Ingenting man gör med nån annan precis. 

Jag har i stort sätt alltid varit rätt pedant med hur vissa saker ska stå, att inte låta disk stå i diskhon, ha sängen bäddad, undanplockat i hem och bilen. Jämförelsevis med andra är jag nog fortfarande det, men jämför jag med hur jag var tidigare så har jag verkligen släppt på en hel del. Tycker jag själv! 

Såg en skylt förut där det stod typ "Ursäkta röran, mina barn gör minnen" och den tyckte jag var sååå bra. Jag vill inte vara en tråkmamma som springer efter och städar hela tiden, jag vill mycket hellre vara en lekfull och rolig mamma. Lite skit i hörnen har ingen dött av.