Inget mammapris här inte
Men att vara med nån som gnäller 24/7 om varje grej är frustrerande. Ena sekunden ska han bara sitta i mitt knä, andra sekunden ska han absolut inte vara i mitt knä utan stå själv på golvet men sekunden jag sätter ned han så blir han panikledsen och ska vara i knät igen. Man blir som sagt frustrerad (minst sagt), men man tycker ju mest synd om honom så man låter honom hålla på. Han förstår ju trots allt inte varför han mår som han gör.
Men igår var jag dum. Jag sa t.o.m till V att jag var en dålig mamma, för jag ville att det skulle bli dags för läggdags för B. Jag orkade helt enkelt inte mer. Jag behövde en paus, få andas och fylla på tålamodet.
Nu ligger han och sover. Lugnt och skönt, inte feberyrandes och vaknar 2-3 ggr/tim. Idag var hans första feberfria dag sen i onsdags, men han har fortfarande varit kinkig. Bara för att febern är borta så gör ju inte tänderna mindre ont.
Jag kan inte låta bli att titta på honon på babycamen, för jag saknar den lilla drygrumpan. Spelar ingen roll hur dryg han är eller hur frustrerad jag blir, att vara hans mamma är det bästa som finns.
Feberfri och full av energi, då måste det ju bli innebandy match hemma!
Så känner vi alla iblanf 💖 man är inte mer än människa