Jag minns att jag kände mig såhär när B var någon månad gammal. Otillräcklig, hjälplös och oduglig. Jag vet att jag har för höga krav på mig själv, jag har fått det påpekat från alla håll o kanter så det har gått in. Men vad gör man när man inte kan slappna av för att det är grejer öööverallt och saker som måste tas itu med? Disk som måste diskas, tvätt som måste tvättas, gräs som måste klippas, grus som måste sopas, hund som måste rastas, blöjor som måste bytas, hår som måste tvättas, barn som måste badas, mat som måste lagas och inhandlas osv. Och det är egentligen bara det vardagliga.

Andra projekt som man vill ordna läggs bara på hög. Slipa och måla trappen, måla i sovrummen, framkalla bilder på G så att det inte är bara B som visas, städa undan sommaren, plantera inför våren och få ordningen på min kropp så man kan slappba av i sommar. Så man trivs med sig själv och orkar hänga med pojkarnas tempo. För då är de två som springer runt. Men att få trivas i sin kropp vore ju nåt. Att få träna eller börja springa lite igen. Få ta hand om min kropp och göra det jag tycker är kul! Men aldrig hinner för allt det där vardagliga kommer ivägen. Fattar inte hur andra föräldrar gör?! Alla har såklart olika förutsättningar men jag vill inte utgå ifrån atr jag måste ordna med barnvakt för att få träna. Om Jag har skaffat barn så är det Jag som ska ha hand om dom vecka in och ut, inte ha ett rullande schema med barnvakt x antal ggr/v så jag kan träna. Det är inte rätt i min värld.

Så jag är fast hemma i det lilla ekorrhjulet med vardagssysslor. Myser med mina underbara små pojkar och NJUTER av att få ta del av denna tid tillsammans med dom. Samtidigt som jag vill så mycket mer...