På vardagarna när det bara är jag & Lilla B så försöker jag få tummen ur med att hinna göra saker. Men jag är seg. Nå så otroligt seg. Det känns liksom så himla omständigt att tajma in B's matning, blöjbyten, nackträning, hjärnstimulering tillsammans med Mayas promenader och aktivering. Jag hinner inte med mig själv där emellan  så som jag tycker andra mammor verkar göra?!

Träningen och mitt sociala liv är fruktansvärt lidande. För t.ex, säg att jag vill gå och träna. Då måste jag (efter ungefärliga klockslag):

● Kl.8 - Frukost för Lilla B. Jag får göra mig i ordning och käka frulle samtidigt som B får underhålla sig i babygymmet. Oftast sitter jag bredvid honom och gör mitt så jag har koll och pratar med han, samtidigt som jag oxå försöker kasta boll med Maya.

● Kl.10 - B har käkat börjar bli trött, så jag passar på att lägga ned han i barnvagnen och tar Maya på en prommis på 15-20min. Här har min stress börjat för att eftersom jag ska gymma så har jag satt dit bilbarnstolen på barnvagnsställningen som B ligger i. Och den positionen de har där ska de inte ha alltför länge. Men att träna går snabbare om jag bär på bilstolen än att böka runt med barnvagnen.

● Kl.11 - Jag är på gymmet och har bara fått börja träna, men B har legat i bilstolen en timma redan. Lyckligtvis så brukar han sova som en stock i den så träningen blir skrikfri.

● Kl.12 - Siktar på att vara svettig och klar, redo för att traska hem. När jag är hemma (tar ca 10-15min att gå) så passar jag på att ta ut Maya igen när B & jag ändå är påklädda. 

● Kl.13 - NUU får B komma ur bilstolen. Tiderna är uppåt rundade, men nästan 3 tim i bilstolen. Stackars lilla ryggen ♡ 

Väl hemma kommer jag va svinhungrig, svettig & äcklig och ha en rastlös unghund. Men min prio är B, som också är hungrig och behöver stimulans. Så Maya får några bollkast medan jag käkar ett ägg och tänker att jag kan duscha när V kommer hem.

Iofs så kan jag träna när V är hemma, men eftersom han pendlar och därför är borta 8-19 så blir min prio min familj före träningen. Jag älskar träning, men familj- & kvalitetstid älskar jag mer. Så att försvinna, bara för en timma och träna, känns jätte jobbigt. Samtidigt som jag blir skit bitter över att inte få någon "egentid". Viscious circle det där...