Min Maya, mitt hjärta

Jag har alltid haft en extremt stor softspot för djur. Särskilt hundar. Innan vi skaffade Maya och kollade på nån krigsfilm så blev V så förvånad över hur jag reagerade på vissa scener. I krigsfilmer så får man ju ofta se människor som skjuts, får kroppsdelar bortsprängda och föräldralösa barn som står gråter. Men jag rörde inte en min. Jag tycker självklart att det är ledsamt och sorgligt, men jag grät inte. 
Sen kunde man se en undernärd och misshandlad hund i bakgrunden, och då kom krokodiltårarna. Det går inte att stoppa! 
Idag kan jag se en bild på herrelös hund på facebook och tårarna sprutar, och jag måste krama och hålla om Maya för att lugna mig. Min lilla chey som jag aaaaldrig kommer låta nåt hända ♡

Hundar är så äkta och trogna. De gör ingen annan illa med egen vilja (kamphundar tex föds ju inte till att vilja fightas, det är nåt de blir påtvingade och lärda att göra av den person som ska skydda dom). De litar på en och älskar en villkorslöst, och det gör sååå ont i mitt hjärta när folk utnyttjar det. 
I min värld är de mer pålitliga än människor. Kan man läsa en hunds kroppspråk så vet man vad man ska förbereda sig på, medan människor ljuger och döljer saker. Och hundar lyssnar på när man säger Nej. Det är det definitivt inte alla människor som gör.

Vi är busiga och äter godis här hemma ikväll, och vi har godisskålen emellan oss. Maya va fram och luktade på den, men det enda som krävdes var ett nej. Sen la hon sig bredvid godisskålen och somna.